26 juni - såhär efteråt.

Jag tror inte att jag sagt det till så många, men jag såg Laleh den 26 juni. På folkets park i Malmö, i strålande solsken, där var hon. Min idol sedan fyra år tillbaka och jag, vi var på samma plats, kanske tre meter ifrån varandra.
Det var insläpp klockan sex, vi var där tioöver och jag gnällde för att jag var rädd att få en dålig plats. Det fick vi inte, jag störtade in med mina kusiner Andrea, Elisabeth och Sara, och vi satte oss kanske tre meter från scenen. Allra längst fram vågade vi inte sitta för där satt personer som såg mycket coolare ut än vi (hahah ja).
Efter någon timma drog Maia Hirasawa igång, och trots att hon var söt och fartig så kunde jag inte låta bli att gäspa en aning. Det kändes inte som att hon hade så mycket att säga, och med huvudvärk och trötta ben kändes det ganska onödigt att leka fangirl_1 när man bara hört cirka fem låtar tidigare, men jag höll god min. Andrea och jag höll varandra i händerna och sjöng med i The Worrying Kind samt And I Found This Boy - vilket för övrigt är hennes bästa låt.
Nåja, när hon spelat klart med extranummer och applåder och sådant så var det dags för roddarna att fixa Lalehs scen. Vi tjurade och försökte klappa fram Laleh. Lyckades inte, men kul hade vi under tiden.
När Laleh satte igång dog jag lite av lycka. Att alla sjöng "Det är vi som bestämmer" tillsammans i början, det förklarar ju det mesta. Allra bäst vill jag väl säga att Bjurö Klubb, Invisible eller Hide Away var, men det kvittade, för Laleh var Laleh och hon spelade och sjöng alla låtar bra, och hon var så charmig, gullig och rolig! Min största idol är vad hon är. Sjöng med, dansade och när hon skulle av scenen revs jag upp. Fast hon körde tre extranummer, så det gjorde inte så mycket.
Nu ska min Laleh-affisch sättas upp på väggen, och jag peppar Kulturkalaset i Göteborg den elfte! (om jag har nånstans att bo men well, det löser sig, i värsta fall får jag väl fråga Putte om jag kan campa i hans trädgård...)