I don't know how I'm meant to feel anymore

Tog bort mina bilddagböcker och min EC igår.
Funderar på att ta bort allt förutom bloggen.
Bråkade lite med en igår om att jag är ful, läskig, psyksjuk osv osv, och jag bryr mig inte vad han tycker. Önskar att jag kunde bry mig, men jag vet att mina lillebröder älskar mig och det är det enda jag räknar. Okej att jag är ful, men läskig? För att jag har sett livets baksidor? Sjuk för att jag är så frisk att jag kan se människans egoism? Nej, han har fel. Det är han som är sjuk, för att han inte vågar inse hur trasig världen är.
Människan gör aldrig någonting den inte vinner på, så är det. Om man säger att man "aldrig" skulle kunna t.ex. få MVG så stämmer det inte, för det skulle man om man satsade ordentligt. Fast människor är för lata för att förstå det där egentligen, det känns som att jag är ensam om att tänka, över hela den här planeten.
Men säg att jag skulle tänka att jag ville ta mitt liv. Vad skulle tala för och vad skulle tala emot? För, jag skulle slippa känna mig som en utomjording. Emot, jag skulle fan inte tjäna något annat på det. Mina föräldrar skulle bli jätteledsna, och de få vänner jag har också.
Ni ser, det finns fler saker emot än vad det finns för. Därför tar jag inte mitt liv.
Så är det med allt, men ingen verkar se det.